Som ni märkte i ett tidigare inlägg var jag på en provning i Söndags.
Det är nog bäst jag slänger upp lite kommentarer om den nu om jag någon gång vill ha en chans att komma ihåg vad vi drack och hur det smakade..
Jag, Weine och Christer träffades på den senares jobb med varsin påse "godingar".
Först ut var denna collaboration från Sierra Nevada och Dogfish Head som Weine fått med som bonus i ett ölbyte. Life & Limb, en strong ale på 10,2% brygd på både lönnsirap och björksirap (Dogfish Head's bidrag) och malt från Sierra Nevada där den även buteljerats.
Nu kanske ni tycker det var en konstig öl att börja med, men jag vet inte var den skulle passat in annars. Vi drack inte upp hela utan hade ett varsitt glas kvar vid sidan vid resten av provningen. Den blev definitivt bättre av att bli lite varmare samt att ha haft lite annat i gommen innan.
Har för mig sirapen var ganska påtaglig ihop med en ganska värmande alkoholton. En öl jag inte gråter om jag inte får dricka igen men det var helt klart kul att ha fått provat den. Har egentligen lite svårt att se "användningsområdet" för att dricka den, om ni förstår vad jag menar.
Nästa öl ut: Madrugada Obscura Dark Dawn Stout (8,1%) från syrliga Jolly Pumpkin.
Ni ser det gigantiska tjocka fluffiga skummet. Det påminde mig om julmust. När jag doftar på den känner jag direkt igen det syrliga från öl jag smakat av Christer förr, bland annat från Cantillon. Denna öl är väl egentligen inte särskilt syrlig utan det är nog den oerhörda torrheten som bidrar till det intrycket gissar jag.
Kommer inte på ifall jag testat någon öl från det bryggeriet innan. Ni som känner mig väl vet väl att syrlig öl inte är något jag jublar högt över. Ändå finns det tillfällen då jag efter ett antal humlestinna IPA's samt någon robust imperial stout känner att det min gom skulle kunna tråna efter är något syrligt. Därför borde kanske denna öl kommit mer i slutet av provningen, såhär i efterhand. Men det var en trevlig öl får jag säga. Dricker den gärna igen, om inte en hel flaska.
Elysian Dragonstooth Stout (7,45%)
En öl Christer "hittade" i nån random tidnings/tobak-kiosk i USA. Tydligen bryggeriets högst rejtade öl..
Jag hittade någon lite halvt obehaglig doft jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var. Något som störde iaf. Kändes väldigt söt, åtminstone efter Madrugada Obscura. Mycket len trevlig munkänsla. Efter ett tag slog det mig att den smakade väldigt likt sån där söt engelsk lakrits, man kan ofta såna lakritsstänger i ICA-kassan, typ 10 cm långa och ta 3 för 10. Menar inte pingvinstång och dom utan någon annan sort som finns i vit, blå och gul förpackning..
Bell's Two Hearted Ale (7%)
Väldigt glad av att fått testa denna parfymiga och blommiga IPA. Verkligen trevlig, men i min bok är det tropisk nektarjuice som gäller före parfymighet och beska som i denna.. om man tex jämför Sculpin IPA från Ballast Point med denna. Men det är bara dumt att jämföra, denna var jättegod och säkerligen en av de bästa IPA jag testat.
Bell's the Oracle DIPA (10%)
Nu snackar vi massa massa parfym i doften. Viss blommighet.
När man väl smakar på den så är det "wohohohooooo!".. helt underbar, riktigt tjock och koncentrerad smak som definitivt inte ber om ursäkt. Varje liten milliliter smakar verkligen sjukt mycket, och av det godaste goda!
Bell's är grymma, denna är grym även om den inte är sådär tropisk som Hopslam, men en 10 poängare helt klart. Om den passade ihop med Gruyéren som Weine så påpassligt tagit med sig? You bet.
Här drack vi nu Fantome Printemps (8%) men jag har av någon oklar anledning inget foto på den. Jag antar att jag fortfarande satt och smuttade på the Oracle..
Stone 13th Anniversary (9,5%)
"Drick denna 2009" står det på flaskan. Okej, året är ju snart slut så det vore ju lämpligt. Eftersom det är en kraftigt humlad (Stone's signum?) öl så är jag lite orolig med tanke på det är så sent på året vi nu ska dricka den. Doften fortsätter få mig oroad, känner inget speciellt som lovar något speciellt. Men efter att ha smakat på den så hoppar humlen fram likt mördaren i Scream med sin groteska mask. Eftersmaken är dock allt annat än grotesk, däremot väldigt besk. Mycket god till osten as well..
Okej, nu fram till något av provningens giganter:
Lost Abbey Angels Share Bourbon 2009, och Lost Abbey Angels Share Brandy 2008.
Två otroligt hypade öl, som jag av någon anledning inte lagt ner särskilt mycket krut på att läsa på mig om innan. Vad jag förstår har det varit si och så med kolsyran, flera ölbloggare har konstaterat att det är en fantastisk öl, MEN att det saknats kolsyra. Därför var det väldigt roligt när Weine poppade nollåttan och det faktiskt "poppade" till svar. Det fanns kolsyra, i båda flaskorna till och med, om än mindre i den ena.
Bourbon 09 först ut..
Sen Brandy 08, visserligen mindre kolsyra men ändå mer än förväntat.
Vad ska jag då säga annat än att det var två kraftiga öl som man kan sitta och smutta länge på.
Bourbonversionen hade såklart de vanliga kännetecknande tonerna med vanilj och ek, och ganska söt.
Brandyversionen var mer druvigt fruktig, med en lite eldig alkoholsmak blandat med torkad frukt.
Kul att prova dessa ihop grabbar!
Som avslutning hade Weine plockat med en Bigfoot 2009 och en 2005.
2009: Rödaktig mörk bärnsten, två fingrar tjockt skum. Ganska enkelspårig doft i jämförelse med sin äldre bror. Humlen dominerar, bitter.
2005: Mörkt brunrödfärgad, ett finger tjockt tjockt skum. Väldigt komplex doft, helt annan än den yngre. Fortfarande lite bitter men med fler dimensioner. Smaken är djup, snäll och sofistikerad.
Vilken jag föredrar? Jag vet faktiskt inte, det är helt olika öl. Eller jo, att dricka solo väljer jag 2009, men till ost väljer jag 2005'an. Två olika användningsområden.
Som någon annan konstaterat gällande liknande vertikalprovningar: Drick den färsk, eller lagra den några år. Drick den helst inte där emellan (1-2 år).. då är den varken eller.
Avslutningsvis en bild på två öl vi inte hann prova pga att undertecknad hade åtaganden på annat håll. Jag lovar hålla på dessa tills vi kan ses igen..
Tack för en mycket trevlig eftermiddag grabbar!